Subkulturernas uppgång och fall: Identitetsskapande i en digital värld

Intervjun som genomfördes för artikeln var för ett skolprojekt. Intervjuobjektet är därmed anonymt i denna artikel. 

Från hippie-bohemernas “Flower-Power” och Bob Dylan-skivor, till punkens utsmetade ögonskugga och mörka fasader, har ungdomen ständigt och jämt hittat nya vägar i att uttrycka sin egenart. I ändlösa stilar och världar, med tuppkammar och skinnjackor och neonfärger -allt mellan himmel och jord. Saker som i mångt och mycket definieras i definierandet: i familjen, på affischerna upphängda över skrivbordet och i en rad andra attribut. I vängrupper där alla bär samma jacka, i feminist-komittéer, eller i spel-hubbar där medlemmar dagligen chattar med varandra. 

Kanske är det just strävandet efter individuella uttryck som förenar ungdomar från 1950-talet fram till det tidiga 2000-talet -lite som en smältdegel för mormor, mamma och dotter. Förvisso är det nog fortfarande så, men i dagens trend-fixerade värld, kan det inte ha undgått någon att kulturens fristäder som en gång hyste personlighet och egenart, sakta men säkert börjat tyna bort -med tuppkammar ersatta av mittbenor, skinnjackor med samma gamla vanliga polotröja och neonfärgerna med krämbeige monotoni. 

Redan från tidig barndom blir skillnaderna mellan oss märkbara. De första besluten tar inte vi; kroppen vi föds i, han eller hon eller kanske varken eller -och i förväntningarna vi ställs inför. Som på ett blankt papper, är de första grunderna i vår personlighet redan nedskrivna i den översta kolumnen. Men efter några år, när vi lär oss att stå på egna ben, är det fritt fram att välja. Att göra vad vi vill, bli vilka vi vill och göra allt vi någonsin drömt om. Att vända och vrida, sudda och skriva och så småningom bläddra över till nästa sida. Men i ett huj snubblar vi över vårt första problem. För den första läxan blir att vi vid något tillfälle kommer att titta upp från pappret, skrynkla ihop det till en liten boll för att starta på nytt. Efter ett tag formas kanske till och med en liten hög av förspillda försök. Man skulle kunna tänka sig att jag, efter allt musiklyssnande, självrannsakan i spegeln och oräkneliga timmar av att sondera videoterrängen av tiktok-klipp borde ha lyckats komprimera ett “så-här-är-jag”-papper -men istället för prydliga rader med snirkliga bokstäver skulle pappret vara kladdat och förstört. 

Denna beskrivning förändrades inte när jag blev lite äldre, träffade nya vänner, hittade andra intressen och idoler. Men under denna period, med en vacklande och diffus identitet, är det till gruppen och gemenskapen vi söker oss. I kläderna vi bär, i våra bakgrunder och med favoritkaraktärerna i favoritfilmen -men framförallt, i det sammanhang vi lever i. 

“För människan är gruppen superviktig i att hitta sin tillhörighet, samtidigt som den också öppnar upp möjligheten att finna sig själv” förklarar en amerikansk media-personlighet med över två miljoner följare över alla sina sociala mediekanaler. Känd som en spindel i nätet inom influencer-världen, har hon vid flera tillfällen diskuterat subkultur och uppväxt på sin youtubekanal och sina nyhets-prenumerationer. Det var av en ren slump som jag kom över hennes podcast, som inspirerade mig till detta reportage. Jag beslutade mig för att skriva ett mejl till henne angående en möjlig intervju, men förväntade mig inget svar. Men glatt överraskad, efter att några veckor passerat, sitter jag som på nålar framför datorn, både nervös och upprymd. Det är först efter att jag introducerar mig som hon uppger en lättnadens suck. “Jag var orolig för att du inte skulle förstå vad jag säger”, säger hon, följt av ett ansträngt skratt. 

Inledningsvis frågar jag om hennes tankar och tolkningar av subkulturer, och hur den gör sig gällande i relationer. “Hur man än vänder och vrider på det är gemenskapen något väldigt enkelt. Delvis i viljan att bli bekräftad, men likväl bidrar den med meningsfulla utbyten av åsikter. Således är subkulturer ofta bara en konsekvens av relationer, där både den materiella och intellektuella rörelsen blir ett medium till att uttrycka samhörighet”. Från min plats bakom kameralinsen skönjer jag ett tankspritt uttryck i hennes ansikte, som om hon har huvudet bland molnen. Men efter ett kort uppehåll känns hon närvarande igen, och fortsätter i samma ton:“Jag har alltid avundats på de personer som kunde sammanfatta sitt etos, och hela identiteten egentligen, i bara några meningar. Själv kände jag typ mig ‘etikettlös’ […] Jag var liksom bara jag ”. 

Jag tänker på vad hon har sagt och det slår mig att dessa “etiketter”, som hon så tydligt märkt av under sin barndom, inte i det närmaste varit lika tydliga eller påtagliga under min uppväxt. I ett kort ögonblick vandrar mina tankar iväg när jag kommer att tänka på skolfotot i nionde klass. På bilden står vi uppradade längs en duk i gråa nyanser, med horisontella linjer som blicken retsamt kan följa ända ut i kanterna där de snuddade vid väggen. Det annars inbjudande och varma klassrummet kändes sterilt genom bilden. Jag mindes hur tiden, innan det att bilden tagits, flöt förbi i några minuter av prat. I lampornas bländande ljus kunde jag i ögonvrån blicka ut över klassen, där vi stod så fint ordnade. Klädda i den originella kombinationen av vit t-shirt och blå jeans var personerna, som jag känt i drygt tre år, knappt åtskiljbara från varandra. Likheterna sträckte sig utöver kläderna: i tonläget, håret, talet, sminket, mimiken. 

Efter att ha inflikat med mitt perspektiv av dagens subkultur fortsätter hon med ivern i halsen. “Jag har fått exakt samma bild av Generation Z. Nu vet jag inte hur det är i Europa, eller i Sverige -så jag kan inte riktigt uttala mig om det, men jag tror att utvecklingen vi ser starkt beror på sociala medier. 

Med hjälp av persona och extraordinära livsstilar har influencers kommit att fostra en hel generation. Under de senaste åren har en mängd estetiska inriktningar vuxit fram på plattformar såsom Instagram -där konsumenten förvandlats till “stans” eller “clean-girls”. 

Det homogeniserade medieklimatet får tydliga följder för ungdomen. Trogenheten som tidigare funnits för subkulturer har dämpats, på så sätt att de starka sociala bubblorna som en gång utgjorde idealet, har spruckit. Förvisso har historiska subkulturer mycket gemensamt med dagens medievärld, i formandet av relationer. Nymedia är mer intim i sin natur, där ett viralt inlägg kan vara på allas läppar och flöden. 

Men i efterdyningarna av subkulturernas prakt under 1900- och tidigt 2000-tal, upplever jag dagens “mikrotrender” som skrala kopior. Etiketterna som hon erfarit under sin uppväxt har nu passerat sitt bäst-före-datum. Vi befinner oss i en ny era av “mix-and-match”-plock, där man under en dag kan utforska fem skilda subkulturer -genom stil, musik och intressen. 

Inte alltid kommer vi att veta vilken bubbla vi vill tillhöra; förmodligen kommer vi aldrig sluta med att stöta och blöta vilka vi är. Men tills vidare räcker det med att ha mittbena och bära polotröja. 

Källförteckning

• Joel Arvidsson: Du kan inte längre se på någon vad hen tjänar (Svenska Dagbladet; 2021-01-22; www.svd.se) 
• Big Freedia, Sasha Geffen, Jockum Hallin, Kevin Hatt, Dean Kissick, Trace Lysette, Bernadette Van-Huy: The Remains of the Heyday:Are Subcultures Still Possible?
• (SSENSE; 25-09-20; www.ssense.com)