Solar Power av Lorde

Över skivans 12 holistiska, alltjämt introspektiva, spår släpper Lorde taget om tankemödor och bagage från det förflutna -gamla vanor, livsstilar och ideal -för en ljudbild i harmoni med naturen. Efter år av världsturné och två hektiska “rollouts” behövdes en välförtjänt paus. Hennes skärmtid har sjunkit, mobilen är inställd på gråskala och inte minst så flyttade hon tillbaka till hemstaden Auckland. Premissen? En skiva som är mer av en hyllning till naturen än något annat med en mörk-humoristisk fresk, ledare över nya regimer, stora stjärnor, dominobrickor och, kanske viktigast av allt, en förändrad Lorde. Likt de flesta album har även Solar Power sina styrkor och svagheter -men i sökandet efter ljuset tycks artisten stundom mist riktningen. Trots att Lorde i över ett decennium seglat på både stormiga och lugna hav så har artisten med Solar Power kanske musikaliskt och lyriskt strandat. 

På öppningslåten till Solar Power, “The Path”, klargör Lorde att hon inte är någon frälse -“Now if you’re looking for a savior, well that’s not me” -ett etos som hon bland fans och stans sannerligen blivit upphöjd till. “I know enough about how people view me – we’re taught to view famous people as gods now – and I just wanted to dismantle that” -säger Lorde i en intervju för brittiska The Guardian, en åsikt artisten sedan en lång tid tillbaka gett uttryckt för. “The pop prodigy”, som namnet Lorde bland kritiker och musikälskare blivit synonymt med, har nämligen aldrig riktigt (eller velat för den delen) passat in bland popartisterna och a-listade kändisar. 

Redan på EP:n The Love Club devierade Lorde från rikedomens överflöd och samhällets impotens i mångt och mycket. Åsikter som artisten vidare luftat på debutalbumet och mönsterbildande Pure Heroine, där låtar om kärlek, ilska och orättvisor m.m näst intill antogs som en bibel för Tumblr-ungdomen. Lordes andra skiva, Melodrama, kan i det närmaste beskrivas som en dokumentation eller dagbok av en relations “cul de sac” och upplösning. Lyssnaren möts nu av en mer mogen, starkt målad kvinna. En som, från den första sekunden ända in på den sista refrängen, helhjärtat och intensivt stirrar dig rakt i ögonen. 

Från det spetsade Pure Heroine:s kolsvarta, glimrande tracklist till Melodrama:s svällande produktion och pulserande hjärta råder det inget tvivel om Lordes musikaliska och lyriska briljans. Ytterligare 4 år senare, efter att ha gått från klarhet till klarhet, har nu en dimma dragit in över horisonten. Förvisso är Solar Power inte ett misslyckande, om ens mediokert -men ställt mot föregångarna förefaller Solar Power som färgsvagt, på sina håll akromatiskt. 

Låtarna “California”, “Dominoes”, “The Man with the Axe”, “Big Star” och (kanske det klaraste fallet av alla) “Ocean Feeling” ger intyg på detta. De uppradade låtarna må tematiskt vara utforskande och intressanta, men lyricismen går delvis förlorat i den släpande gitarr-akustisk-foley-produktionen där samtliga fyra låtar havererar. “Big Star” skulle kanske ha kunnat räddas om det inte var för att den melodiska aspekten av spåret var lika gulbrunt som den soniska. Både “California” och “Dominoes” har en klar estetisk och konstnärlig plats på albumet, med New-York-sirener samt utforskande ljudeffekter; i samma veva är dock arrangemangen och utvecklingen av bäggedera spår ganska förutsägbara. Tyvärr leder detta i många fall till att även både välskriven och mindre skicklig lyricism flyter samman i vad som ibland kan kännas som undermåligt dravel. Från illusionerna och mardrömmarna på “California” till en ovillkorlig kärlek i “The Man with the Axe” täcks de annars fina och välskrivna melodierna över med ett melerat töcken av ointressant produktion och den alltigenom märkbara talsången. “Big Star” sticker på så vis ut från skaran i att vara tämligen berörande, särskilt för oss hundägare.

Man kan lätt säga att stora delar av ljudbilden som Lorde porträtterar, i godan ro, flyter på i samma lugna takt, på gott och ont. “Stoned at the Nail Salon”, “Fallen Fruit”, “Leader of a New Regime” och “Secrets from a Girl (Who’s Seen it All) snittar som medelvärdet på albumet och är objektivt bra låtar, där lyssnaren åter välkomnar den Lorde vi sedan länge varit bekanta med: produktionen är inte avsnoppad eller urvattnad som på många andra låtar. Fortfarande uteblir emellertid  något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Är det intensiteten och virtuositeten som Melodrama åstadkom så glasklart, eller det mästerliga låtskrivandet som Lorde är så välkänd för? 

Indy-inspirerade “Stoned at the Nail Salon”, den andra singeln från skivan, är utan tvekan en av de starkare låtarna på albumet, där artisten skriver om mer existentiella frågor och bekymmer. I den kvävande och tjocka dimman av aceton ruminerar artisten över kändisskap, livets kretslopp, övergående skönhet och självbilden -frånvarande, alltjämt taktil, i nagelsallongsstolen. På låten lyckas Lorde verkligen med att förmedla och buteljera en personlig, men samtidigt universell, förnimmelse som alla vid något tillfälle stött på. Tankar som man försöker ruska av sig, men som när minst anas -ibland i drömmar, ibland i duschen, till och med ibland på nagelsalongen -blossar upp inom en. 

“Fallen Fruit” förmedlar ett, i skrivna media, välrepresenterat ämne som i låt-format infaller med rättframhet och ilska gentemot äldre generationers kompletta och fullkomliga försummelse av klimatkrisen. “And we will walk together (We will walk) – psychedelic garlands in our hair -through the halls of splendor where the apple trees all grew – you’ll leave us dancing on the fallen fruit” -sjunger Lorde, med en armé av ekande röster bakom sig. På spåret blir det uppenbart att Solar Power inte ämnar att gjuta olja på vågorna; snarare låter hon havet skölja över lyssnarna med all sin kraft. 

“Secrets from a Girl (Who’s Seen it All)” låter lite som en smått avdankad “Late Night Feelings” av Mark Ronson, i avsaknad av karisman och disko-glansen som så träffsäkert levereras på ledfyren. Spåret utmärker sig varken bland topplåtarna eller bland bottenskrapet, utan flyter (som stora delar av albumet) in i ett slätstruket standard. 

Men som i det flesta fall finns undantag -inte minst på Solar Power. På podiet finner vi (i godtycklig ordning) öppningslåten “The Path”, lead-singeln “Solar Power” och den tredje singeln “Mood Ring”, som på alla sätt och vis excellerar över albumets 12 spår. Istället för att skruva ner på produktionen och arrangemangen i nedtonade melodier utforskar Lorde den sanna potentialen av indie-alternativ i tre inspirerande visioner. 

Lead singeln, “Solar Power” är ett verkligt testamente till Lordes musikaliska styrkor, där såväl låtskrivandet som produktionen slår an på lyssnaren. Låten är kanske inte en helt självklar övergång från Melodrama, men snarare ett nytt blad i diskografin. I kanaliserade viljor av att uppgå i något större och återförenas med naturen skiner Lorde luminiöst inifrån ut; likt morgonsolen i daggigt sommargräs värmer spåret upp hela albumet, och förhöjer avsevärt kvaliteten på skivan. Låttext som i fel kontext skulle framstå som “cheugy” eller banal känns självklar; Lead the boys and girls on to the beaches – come one, come all, I’ll tell you my secrets – I’m kinda like a prettier Jesus” eller  “And I throw my cellular device in the water – can you reach me? – no, you can’t (Aha)”. Låten förmedlar en optimism och, med musikvideon, snudd på en kusligt sanerad ljudbild, som ett barns oskyldiga världsåskådning men med ett ordförråd som en vuxen, klarsynt kvinna. 

På albumets elfte låt, när man minst anar, ligger ännu en överraskning på lur. Mood Ring åberopar spiritualitet och allt vad det innebär -med helande kristaller och salvia-rökelser -som, likt “Solar Power”, söker sig till sarkasmens avlägsna vrå för en kritik av dagens spirituella-healing-skönhets-med mera-kultur. Tyvärr förefaller denna satir inte lika skarp och vitsig som på titelspåret. Å andra sidan kompenserar produktionen för möjliga avvikelser i texten, med tidiga 2000-talets-inspirationer inflätade i indy-produktionen.

På Solar Power:s öppningslåt “The Path” blir det alltjämt uppenbart att Lorde inte är helt avskärmad inuti hennes nyzeeländska glaskupa. Saglers-skandalen har inte flugit under radarn, då Lorde (nu 26) i allra första meningen redogör för att hon är ”Born in the year of OxyContin” (som inte minst anspelar på debuten Pure Heroine”. Som öppningslåt till albumet kastas lyssnaren inte in i en “Green light”-paroxysm, då produktionen tar god tid på sig att bygga momentum, som först verkligen tar sig på slutet. Som introduktion till Solar Power bidrar talsången till att måla upp en adekvat och passande ljudbild, en kritik som skiljer sig från andra spår på albumet. I textrader som frammanar minnen av skilda tidsrymder och verkligheter -allt från topikala läkemedel, supermodeller, till vindpinade öar och faraonernas gravar -urskönjs en viss obetydlighet och/eller nihilistisk tolkning av våra liv. Varför jämrar vi oss över kommande tentor och saker vi sa för evigheter sedan och att vi inte ser snygga ut på kompisens instagrambild!?! Kanske borde vi alla ta Lordes exempel och radera alla sociala medier och gå i exil?

Hursomhelst så är det inte poängen med låten. Dessa frågeställningar, drömmar och vanföreställningar leder oss bara fram till kärnan, eller den verkliga essensen av albumet -Lordes fascination och hängivenhet till solen. Som en åkallan till hennes inspiratör är Solar Power ett album för allt och alla; en hyllning till den bländande morgonsolen som siktar sig igenom gardinerna och till färgerna som sträcker sig över horisonten på kvällen -till ljuset.

Att inrangera Solar Power på en betygsskala skulle vara svårt, om inte omöjligt att göra rättvist. Men en ärlig kritik av albumet är att kvaliteten är väldigt varierande, som dessvärre mynnar i ett projekt som flyter i en dimridå av, för det mesta, oinfriade förhoppningar och missnöje. Ett misslyckande skulle vara att ta i, men mer som en flaskpost som inte riktigt hittar hem.

Februari 2023