Mellan estetik och mening:

Reflektioner kring skapandets värde

Processen i vilken skapandet äger rum kan se ut på många sätt. Avsikterna bakom skapandet är också många och olika. 

Det första jag gör efter att ha öppnat ett nytt dokument är att justera typsnittet och teckenstorleken. Från det enformiga Arial, antar bokstäverna istället skarpa, resoluta former och framträder i en stilfull kedja som påminner om att läsa en bok. Att formatera dokumentet är ett nödvändigt förberedelsearbete för att orden ska nå fram på rätt sätt. 

Det är en lika självklar del av min skrivprocess som det är för vissa konstnärer att grundera sin målarduk. I första hand görs det inte av utseendemässiga skäl. Med Times New Roman, storlek 9, inträder jag i en annan, förbättrad stilistisk identitet. Jag skapar förväntningar för mig själv. Bra behöver bli bättre, och det halvdana är otillräckligt. En ny attityd föreligger: nu tävlar du mot andra.

Inte för att skrivandet är en tävling, eller en som går att vinna. Men de små, prydliga bokstäverna placerar mig i en ny sinnesstämning. Jag sitter inte längre i en lektionssal; jag får skriva på mina egna villkor. Det ger mig självförtroende i vad jag vill förmedla. 

Möjligtvis är det också ett slags estetiskt medel. Det finns nog många varianter och tolkningar av vad ett “estetiskt medel” är: kamerafilter, textformatering, utsmyckningar, smink, lackfärger. Min tolkning är att ett estetiskt medel syftar till allt som förhöjer det estetiska värdet av konst och litteratur och musik. 

I språkliga sammanhang är självaste formuleringarna de estetiska medlen. Kanske passar ett begrepp som “stilistiska medel” bättre i ett litterärt sammanhang. När vi använder oss av dessa stilistiska medel felaktigt eller överdrivet använder vi oss av ord som “krystat” för att beskriva det. I konstvärlden skulle kanske “ytligt” representera en motsvarande kritik. 

Ett sätt att förstå sig på estetiska medel är genom sociala medier och med instagrambilderna på dig och dina vänner. Här krävs det inte mycket självinsikt för att förstå varför vi hellre lägger ut smickrande än fula bilder på oss själva. Varför vi  söker bekräftelse i vårt utseendet och porträtterar en viss bild av oss själva är en mer intressant frågeställning. Är det vi som är det estetiska medlet då?

Ju mer vi reflekterar kring dessa estetiska medel, desto tydligare blir det att beaktandet av “skönhet” är en oundviklig del av att vara en människa i dagens samhälle. Nuförtiden mer än någonsin. 

Engelskans “aesthetic” är ett belägg för detta, och poppar upp i alla möjliga sammanhang. Allt kan vara “aesthetic”, frukosten, skorna, väskan, maten, ögonen, talet, böckerna och allt annat som går att sätta en etikett på i vardagen.

“Estetiskt” har därmed blivit utbytbart med de flesta goda egenskaper och adjektiv; ren, snygg, fin, proper, rolig, glad etcetera. Ordet används mest för att beskriva något påtagligt. Ett konstverk beskrivs inte som estetiskt om det inte ser vackert ut.

Det finns ett ständigt strävande efter det estetiska. 

Efter vidare reflektion tror jag inte att det är förverkligandet av ett estetiskt ideal som beaktas; snarare är det den förväntade lyckan från en sådan erfarenhet. Ingen skulle eftersträva “det vackra” om det inte var för den föreställda lyckan som något sådant skulle medföra. Innerst inne tror jag att vi är medvetna om detta. Att det inte existerar utanför abstrakta och löst uppsatta idéer om vad ett sådant ideal innebär. 

Sådana ideal är abstrakta, subjektiva, och övergående. Såklart finns det idéer om vad som är och inte är (och i vilken utsträckning något är) vackert. Om finessen med det vackra är att införliva positiva känslor är det av stor betydelse för både samhället och individen. 

Men det finns ett bredare syfte med konst och litteratur. 

Konst och litteratur har en viktig funktion i att framkalla känslor, ljus som mörka. Konsten är per definition en yttring som ämnar att väcka en reaktion. Den behöver inte vara estetisk; det finns egentligen inga ramar för vad som kan betraktas som konst. 

Med det sagt borde konsten, i alla fall i viss mån, vara subjektiv och personlig. Om detta påstående stämmer kan det ifrågasättas om någon konst har ett inneboende värde. Om måttet på vad som är “bra” är konstens emotionella potential, så tror jag att sådana objektiva värden existerar. 

Dadaismen, en kortlivad konstnärlig och litterär rörelse under senare 1910-talet, uppstod som en motreaktion till konsten, borgarklassen och klassamhället. I det tidiga 1900-talets socialt och ekonomiskt segregerade värld, gjorde dadaismen uppror mot den kulturella deprivation som samhällets lägre skikt fick erfara. Genom att strunta i alla konstnärliga, stilistiska och estetiska ideal utgjorde rörelsen en av modernismens mest avvikande yttring. 

Dadaismen uppskattades mindre av samtidens konstvärld och rubricerades som barnslig, ekivok och förringande. Ett av de mest berömda verken, “Fountain” (attribuerat till Marcel Duchamp, men upphovsmannen kan inte bekräftas), föreställer en urinoar i sanitetsporslin. Styrelsen för “Society of Independent Artists” vägrade att visa urinoaren i den årliga utställningen 1917, trots att en summa hade betalts in som skulle garantera rätten till att få konstverket visat på utställningen samma år. 

Sedan dess har verket replikerats många gånger och såldes 1999 för 1.6 miljoner dollar; ett värde som 2024 motsvarar ungefär 26 500 000 kronor. 

Ett återkommande inslag för dadaismen var kollagen som för det mesta var sammansatta av olika tidningsurklipp. Kollagen resulterade ofta i bilder av förvrängda ansikten och kroppar med föremål liggande lite huller om buller. Några av kollagen påminner om dagens stiliserade, noggrant övervägda  “visionboards” (som dessa kollage ibland kallas för) på Pinterest -vars enda syfte är att se snyggt ut. 

Det fascinerande med att jämföra dadaismens och dagens “visionboards” är hur olika intentionerna är bakom skapandet av respektive, trots de visuella likheterna. Det är uppenbart att dadaismen haft ett estetiskt inflytande på dagens mediaflöden, trots att rörelsen själv ansåg sig skapa nonsens.

Dadaismen åskådliggör skillnaden mellan att skapa utifrån estetiska ideal och att skapa utifrån viljan att förmedla ett djupare budskap. Förklaringen till varför det går att sälja en urinoar för miljontals kronor grundar sig inte i att urinoaren har någon magisk eller extraordinär egenskap. Det beror på dess historiska, symboliska, ideologiska och konstnärliga betydelse. 

Pinterst-kollaget kan, och är för många, estetiskt tillfredsställande. Det ser snyggt ut, och de kan kanske till och med vara motiverande. Dock anses det sakna ett konstnärligt värde. Samtidigt utgör ett konstverk såsom Mona Lisa dels ett bevis på en otrolig skicklighet i måleriet, men också en symbol för skönhet.

Jag tror att alla människor fäster ett visst avseende vid hur saker och ting ser ut, i synnerhet när det berör konst. 

Men som dadaismen exemplifierar finns det inga eviga föreställningar om vad som är vackert. Det verkar som att “riktig konst” inte försöker att göra anspråk på det. Konsten tycks vilja väcka en reaktion. Jag tror att en balans mellan estetiska och konstnärliga värden är viktigt i allt skapande. 

Det vackra och fina har betydelse för både konsten och för livet i stora drag. I vissa fall kan hela vitsen med ett konstverk, en text eller ett instagramkonto vara att det ska se snyggt ut. I andra fall kan det vara ett verktyg för att framföra ett budskap. Och ibland, varken eller.