Det går inte att separera H:et från HBTQI+

Årets pridemånad visade på en vändpunkt i det politiska klimatet. Istället för firande, glädje och sammankomst, blev juni månad 2025 en sorts grande finale för högerpopulismens senaste år av kraftsamling. Här kommer en kort sammanfattning av några av de viktigaste händelserna: stora amerikanska företag drar tillbaka sitt stöd inför Pride-evenemang, Trump undertecknar flera verkställande ordrar riktade mot ”könsideologi-extremism” som hotar transpersoners rättigheter, anti-translag klubbas igenom av högsta domstolen i Storbritannien, etcetera. Protesterna i Ungern som ett bitterljuvt besked, när över 200 000 visade sitt motstånd mot regeringen genom att gå i årets bannade Pride-parad. 

Precis som med mycket annat går det politiska klimatet i cyklar. Tio år efter att högsta domstolen beslutade att legalisera samkönade äktenskap i hela USA, har vi nu gjort en total u-sväng. I en värld som bleknar i en rasande takt har den ikoniska och färgstarka Pride-regnbågen blivit viktigare än någonsin tidigare. Oavsett om du tillhör HBTQI-rörelsen eller ej finns det skäl att fira; i första hand är det en hyllning till våra olikheter och rätten till att få vara precis den man är. 

Tyvärr har denna månaden bevisat att denna rättighet inte är någon självklarhet alls. I det pågående kulturkriget finns det ingen gräns för hur lågt högerextremisterna är villiga att sänka sig. Snart har alla aspekter av vår mänsklighet lagts fram för debatt. 

De senaste åren har framförallt transpersoner hamnat i skottlinjen. Frågor (rättare sagt icke-frågor) om “kvinnors säkerhet” i sport- och i offentliga sammanhang blivit har blivit hjärtefrågor för konservativa tankesmedjor, mediapersonligheter och politiska partier. Att många högerkonservativa är moralisk korrumperade är för mig ingen större nyhet, men när jag ser på hur gaypersoner ställer sig bakom fienderna och fronderar transexuella på sociala medier så gör det verkligen ont i hjärtat. Jag återvänder till en fråga: hur hamnade vi ens här? 

En kort genomgång skulle kunna få dagens situation att klarna upp lite. HBTQI-rörelsen har trots allt kommit en väldigt lång väg, och bara en sådan sak som att få existera fritt utan att bryta mot lagen är långt ifrån en självklarhet på många håll i världen. En trend jag återkommer till i (huvudsakligen) västvärldens sexualpolitik är viljan bland icke-heterosexuella personer historiskt att bli accepterad av samhället, och att ses som normala. Självaste begreppet queer, som i dag fungerar som ett paraplybegrepp för HBTQI+ personer, har en sådan historisk kontext. Ordet betyder ursprungligen “avvikande” eller “konstigt”, men började falla i bruk bland en viss grupp av homosexuella män under 1910-talet. Queer var inledningsvis en identitet bland somliga homosexuella män för att markera sitt avstånd till de mer feminina, “fjolliga” gaypersonerna. Det var först på 90-talet som begreppet skulle plockas upp igen och vändas till något positivt och inkluderande:  

“Okej, ja ‘gay’ är toppen. Det har sin plats. Men när många lesbiska och bögar vaknar på morgonen känner vi oss arga och äcklade, inte glada. Så vi har valt att kalla oss queera. Att använda ‘queer’ är ett sätt att påminna oss om hur vi uppfattas av resten av världen. Det är ett sätt att säga till oss själva att vi inte måste vara fyndiga och charmerande människor som diskret fortsätter att leva i marginalen heterovärlden… Queer, till skillnad från gay, betyder inte MAN. Och när det sägs till andra bögar och flator är det ett sätt att förorda att vi ska bilda enad front, och (för tillfället) glömma våra individuella skillnader eftersom vi står inför en försåtligare gemensam fiende. Ja, QUEER kan vara ett grovt ord men det är också ett listigt och ironiskt vapen som vi kan stjäla från den homofob och använda emot honom.” (Queer Nation-manifestet, 31)

Begreppet skulle dessutom innebära en pånyttstart för rörelsen, då yngre generationer av HBTQI+ personer som kommit ut under aidsepidemin ville utstaka en ny väg, en vars huvudintresse inte låg i att “assimileras” till huvudfåran. Länge sågs det som den enda vägen framåt, men efter 80-talet gick det upp för många att det aldrig skulle bli lyckat. Queer möjliggjorde även för en större och bredare representation. Dock skulle det dröja långt in på 2010-talet innan den rasifierade, okonventionella queer-personen skulle uppmärksammas. Det ska inte stickas under stolen med att den vita, homosexuella mannen länge, och fortsatt i stor utsträckning, var den ende som blev representerad i media. 

2010-talet ses ofta som en guldålder vad beträffar HBTQI+ personers rättigheter och synlighet. Samtidigt avtecknade sig en annan situation i politiken, med allt fler HBTQI-personer (framförallt homosexuella män) som anslöt sig till växande populistiska och fascistiska partier i Europa, däribland English Defence Leagues (EDL) och tyska Lesben- und Schwulenverband in Deutschland. Holländske politiken Pim Fortuyn var homosexuell och ledare för högerpartiet Lijst Pim Fortuyn (LPF). Han mördades 2002, men partiet han tillhörde fortsatte på samma högerpopulistiska bana. Queer-identiteter har oturligt nog blivit ett väldigt effektivt verktyg i den främlingsfientliga retoriken. Acceptansen av HBTQI+ som finns i västvärlden är relativt unikt och ett slags bevis för västvärldens modernitet. Således har det kunnat framhållas för att hävda nationella självbilder, ofta som en motsatspunkt till orientalistiska östländer där homosexualitet kan medföra dödstraff. Det råder inget större mysterium kring avsikterna bakom denna politik när högerextremister i samma veva värnar om kärnfamiljen. 

Fenomenet genom vilket olika aktörer profiterar av HBTQI+ identiteter, om det nu är för att bilda opinion eller för att tjäna pengar, kallas för pinkwashing. Graden av cynism varierar kraftigt, allt ifrån kan vara allt ifrån att företag ändrar sina profiler till prideflaggan under juni månad till att rättfärdiga krigsbrott, som är fallet med Israel. Landets gayvänlighet är inget mindre än en fasad; en del av en marknadsföringsstrategi för att rena sitt samvete genom att profilera som ett gayvänligt, och därmed även ett modernt land i jämförelse med regionens övriga länder -något de också varit framgångsrika med då internationell gayturism till Tel Aviv är världsledande. Således kan Israel fortsätta sina attacker, företag kan fortsätta tjäna pengar och festen fortsätta.   

Historikern Lisa Duggan etablerade i början av 2000-talet begreppet homonormativitet, som syftar till, framförallt, homosexuella mäns och kvinnors starka önskan att normalisera sig. Många har tyvärr glömt sanningen som queermanifestet formulerade: ”Det senaste decenniet har de låtit oss dö i mängder och fortfarande tackar vi president Bush för att han planterar ett jävla träd, applåderar honom när han liknar aidssjuka vid döda i trafiken som vägrat bära säkerhetsbälte. Tillåt dig själv att vara arg.” (Queer Nation-manifestet, 36)

Viljan till att bli accepterad är hos många omöjlig att undvara, till och med när det innebär att man behöver attackera sina allierade. Nu ger sociala medier givetvis en ganska skev bild av verkligheten, men vad jag ser skrämmer mig verkligen: (nästan alltid) vita homosexuella män som i ökad grad vänt kappan efter vinden och “övergett” HBTQI+ rörelsen. Ofta påstår de att transsexuella har demoraliserat rörelsen och dess legitimitet, som om de inte själva var likställda pedofiler en generation tidigare. Blåögdheten är verkligen förfärande.

Denna månaden har det verkligen gått upp för mig att tolerans aldrig kan vara slutmålet. Tolerans är nämligen varken förståelse, empati eller solidaritet. Att våga göra sig hörd kan vara bland det svåraste som finns, och detta må låta radikalt men jag tror verkligen att det alltid är ett bättre val än att förbli tyst. För när vi låter oss krympa, och krympa lite mer, och ännu lite mer, är det tillslut svårt att komma på fötter igen. 

Säg åt dem att hålla sig borta tills de tillbringat en månad med att gå hand i hand på gatorna med någon av samma kön. Efter att de överlevt det, då kan du lyssna på vad de har att säga om ilska. Annars, säg åt dem att hålla käften och lyssna.” (Queer Nation-manifestet, 37”) 

Källor

Andy Rose; Pride Month marches on, despite frustration and worry from LGBTQ community over government actions; 22/06/2025

Kirsten Berg; Moiz Syed; Under Trump, LGBTQ Progress Is