Nej,

önsketänkande kommer inte att rädda dig.

Krönika

02/05/2025

Fotografi av Karla Gisel

För någon vecka sedan såg jag Heretic, en A24 d’Auteur-produktion som följer två unga missionärer, syster Barnes och Syster Paxon, genom ett dramatiskt händelseförlopp. Det är när tjejerna bjuds in av en äldre herre vid namn Mr Reed för att diskutera mormonism som dagen tar en oväntad vändning. Det behövs ingen fantastisk fingertoppskänsla för att kunna ana oråd, när lättsamt småprat övergår i svåra kval. Över bara några timmar ställs tjejernas religiösa identitet och liv på huvudet. 

Det är för att bevisa sin poäng, eller också för att påvisa sanningen bakom religiositet, som Mr Reed har koreograferat en mästerplan. Allt är utstuderat i minsta detalj, och för att lyckas kommer han att bli tvungen att vilseleda, ljuga och ibland rentav trolla. Linjen mellan verklighet och illusion måste suddas ut helt. 

Utan att förstå teknikaliteterna av Reeds plan, befinner sig såväl tittaren som de två tjejerna hela tiden i ett töcken av osäkerhet. Vid ett tillfälle återupplivas en uråldrig kvinna (Mrs Reed?) efter att ha ätit en förgiftad paj. Är det Guds verk som Mr Reed vill påstå, eller någon annan oförklarlig omständighet? Man vet aldrig riktigt, och tagen av dramatiken är det lätt att råka förbise vad filmen egentligen vill åt. 

För trots att traditionell religion är bakgrunden till handlingen, så är mormonismen bara ett verktyg för att förmedla ett bredare budskap. Det skulle lika gärna kunna vara två ungdomspolitiker som kom och knackade på hos Mr Reed. Heretic handlar nämligen i första hand om psykologin bakom tron, och varför vi tror. 

Ett skäl till varför jag tror att Heretic verkligen landar rätt hos många är för att den vävt in många aspekter av dagens värld utan att göra avkall på den röda tråden i historien. Jag kom framförallt att tänka på manifestations-fenomenet, en nyare trend inom självhjälpsrörelsen som går ut på att rätt tankar är nyckeln till att förverkliga mål och drömmar. Om ni har hört mantran som “I don’t chase, I attract” eller fått upp videor i era tiktok-flöden i stil med “Få er drömkille över en natt” eller “Såhär kan ni locka till er ett överflöd av pengar med fem enkla manifestationstekniker”, så vet ni precis vad jag pratar om. 

Trots att begreppet är tämligen modernt, så är dess grundprinciper uråldriga och förekommer i såväl buddhistiska som hinduiska skrifter. 2020-talets version är mer av ett urplock av de äldre idéerna, anpassat till en modern publik. För att legitimisera dessa trosföreställningar i ett sekulariserat väst har en hel del naturvetenskap letat sig in i resonemangen. Det räcker dock med att skrapa lite för att hitta brister i slutledningskedjan. 

Tyvärr så har det inte förhindrat trenden från att bli extremt framgångsrik och lukrativ. Spirituella coacher, e-böcker och onlinekurser dyker upp till höger och vänster, och en ny mångmiljardindustri har växt fram ur att sälja drömmar. Marknader som profiterar på önsketänkande är såklart inget nytt. Om ni har varit i sydöstra Europa runt nyår är det inte ovanligt att se stora folksamlingar runt lottkiosker -alla med samma dröm om att skrapa sig till rikedom. 

Just relationen mellan den materiella och ideologiska maktsträvan konceptualiseras väldigt tydligt i filmen, då Mr Reed gör en liknelse mellan religion och brädspel. Exemplet som han tar upp är det berömda spelet “Monopoly”. Redan tre decennier innan försäljaren Charles Darrow, skaparen av Monopoly, sålde sin “helt egna” idé till utgivaren Parker Brothers, hade feministen och socialdemokraten Lizzie Magie redan utformat ett närmare identiskt spel till Monopoly kallat The Landlord’s Game. Men då Darrow förstod konsten av att sälja (och var man), var det hans spel det som gick till historien. Sedan dess har det lanserats många, kuraterade versioner av originalet -såklart med ett och samma syfte: att sälja. Religionen är inte helt annorlunda. Nyandlighet/nyreligiositet är ofta bara en iteration av traditionell religion, som i sig bara är ett derivat av de mer forntida polyteistiska trossystemen som föregick. 

En annan relevant aspekt av filmen var problematiserandet av verkligheten. 

Att vi inte fullt ut kan lita på sanningen måste vara en av i vår tid mest omhuldade uppfattning. Jag skulle rentav vilja påstå att denna myt är viktig i att upprätthålla vår kultur. Det yttrar sig ofta i form av konspirationsteorier, på sociala medier i mer banala påståenden om olika “dolda sanningar”, i form av optiska illusioner, genom artificiell intelligens, filter och redigering på sociala medier och inte minst genom religion. 

Inom manifestation påtalas ofta att “3D-verkligheten”, det vill säga den observerbara verkligheten, är en illusion. Det enda som anses äkta och rent är våra tankar och vi uppmanas att fullkomligt blunda för verkligheten och leva i villfarelse (eller delusion som det ibland kallas). Om så är fallet, om en objektiv verklighet inte existerar, vad har vi då att tro på? På något underligt sätt vill jag hellre leva i en imperfekt värld av krig och orättvisa än i en fejk-verklighet med en perfekt pojkvän och alla pengar i världen. 

I de sista skälvande minuterna av Heretic sitter syster Paxon hukad i ett tjockt lager snö. Hon skakar lätt. Hon försöker ringa efter hjälp men hon har inte någon uppkoppling. I nästa stund sträcker hon ut ena armen, kanske för att betrakta den, för att betrakta sig själv, sin kropp. Hennes smutsiga hy och blodfläckarna står i stark kontrast till vitheten av snön. 

Plötsligt landar en vacker gul-orange fjäril på hennes fingrar. Hon vet att det är ett tecken, det kan omöjligen vara något annat. Är det syster Barnes som hälsar från andra sidan? I nästa ögonblick är fjärilen borta. Leendet dör bort. Hon är tillbaka i sin kropp. Kylan har trängt in under hyn, varje inandning är mer ansträngande än de förra. Nu behöver jag bara ett till tecken, tänker hon, ett tecken för att vara säker på att jag såg dig.