Ikonfaktorn – hemligheten bakom världens mest berömda konstverk

På bottenplan i en av Louvrens ständiga utställningar är några av antika Greklands allra mest kända verk samlade. Till de pampiga, nyklassicistiskt ornamenterade salarna utgör enkelheten hos skulpturerna en slående kontrast. Det är glest mellan gudar och halvgudar, alla med frånvända, kontemplerande blickar som tycks betrakta något bortom vårt synfält.

Fotografi av Victor Grigas

I ett av rummen återfinns det andra av Louvrens två stora publikdragare, Venus de Milo, som trots namnet föreställer Afrodite. Utan armar och med en flagnande yta vilar ett orubbat lugn i hennes blick. Som gudinnan av kärlek och fruktbarhet, därtill den vackraste varelsen inom grekisk mytologi, förevigades hon i många statyer, några bara fåtal meter bort i rummen bredvid. Men varför är just denna avbildning den mest berömda i skaran?

Kanske skulle Afrodite från Knidos varit den mest berömda om den skulle ha fortlevt, eller Afrodite de’ Medici. Är det den omisskännliga siluetten, avsaknaden av armar som gör henne så fascinerande? Idag skulle nog många påtala hennes ”aura”. Vart vi än letar kan inget definitivt svar ges, men det skulle inte vara otroligt att lockelsen grundas i en kombination av ovanstående faktorer och en renommé som få konstverk överträffar.

Det är svårt att föreställa sig statyn som ny, vitpolerad och existerande i sin helhet. En gång i tiden var hon kanske en perfekt avbildning av en människa, oskiljbar från oss levande, en gudomlig länk till jordelivet. Där rynkor borde infinna sig har istället små fragment nötts ut. Det är inte en liten sak att ha överlevt 2000 år, och att efter denna tid förbli fascinerande rättfärdigar säkerligen dess klassikerstatus.

Venus de Milo är idag bara ett av många verk som paras med prefixet ”mäster” och som med tiden fått en sorts stjärnstatus. I något förvaringsarkiv finns alla de hundratals, om inte tusentals, statyer och skulpturer från antika Grekland som inte visas upp; alla de verk som inte fick plats i utställningen, avbytarbänken. I och med att de inte visas för allmänheten är det svårt att bedöma deras kvaliteter, men med tanke på historien bakom Venus de Milo är det inte omöjligt att tänka sig att många skatter har hamnat i skymundan.

Faktum är att Venus de Milo inte hade en helt självklar väg till kändisskap. Bortsett från Venus dåliga skick och saknade delar kunde inskrifterna på den tillhörande hermen avslöja att verkets tillkomsttid måste ha varit åtminstone 100-150 år efter den klassiska tidsåldern i Grekland. Dess sen-hellenistiska datering kom att medföra att verket skulle få en stämpel som ett, enligt Winckelmanns teori om konstens cykler, ”nedvärderat och överflödigt exempel från en period av nedgång”.

Som tur var, hur man nu betraktar det, hade hermen med inskriften lossnat från Venus kropp, vilket möjliggjorde för konsthistoriker att argumentera för att hermen var ett senare tillägg till den ursprungliga huvuddelen. Utan denna lyckliga omständighet hade Venus de Milo kanske aldrig uppnått sin nuvarande status.

Jan Ciągliński

Skiss inför målningen “Procession around the Venus de Milo statue” (1897) 

Att Venus de Milo skulle hamna på Louvren var också lite av en händelse. Det tidiga 1800-talet var en inte särskilt gynnsam tid för Paris konstliv. Efter Napoleons plundringståg genom Europa blev nu Frankrike tvunget att lämna tillbaka enorma mängder stöldgods, framförallt till Italien. Så när Frankrikes regering fick höra talas om upptäckten av ett nytt fynd på den egeiska ön Melos gick de direkt till aktion. Hemligheten kring hennes tillkomst hölls hårt om, fram till 1950-talet då sanningen bakom skulpturens bakgrund och skapare avslöjades.

Av detta blir det tydligt att verkets historia inte var helt okomplicerad. Även världens mest berömda konstverk, Mona Lisa, var länge förhållandevis anonym. Det var först efter att da Vinci-tavlan blev stulen som verket skulle locka till sig uppmärksamheten utanför konstkretsar, en påminnelse om hur berömmelse på sätt och vis är ett resultat av omständigheter snarare än enbart konstnärlig kvalitet. Trots att både Mona Lisa och Venus de Milo såklart har enorma konstnärliga värden kan jag inte låta bli att känna att deras rykte överträffar deras excellens. Inte för att de inte är otroliga verk i sin fulla mening, men oavsett tiden på dygnet snurrar sig en kö fram till Mona Lisa. Väl framme vid henne får var och en bara en mycket kort stund av beskådan, som för de allra flesta innebär en kort fotostund. Få möter ens hennes blick där de står i kön, kanske ögonblickligen i förbifarten innan kameran plockas fram.

Kanske är det historien som gör ett verk eller en person ikonisk. Bristningarna i hörnen, skavankerna i det förflutna, spruckna ytor. Det kan tjäna som en viktig påminnelse till oss att värdet inte alltid ligger i perfektion, utan i högsta grad i rupturerna, i det som gör något unikt, sårbart och därmed mänskligt. Kanske är det just denna medvetenhet om tillfälligheternas makt som gör vårt möte med dessa ”mästerverk” ännu mer meningsfullt.