
Historien bakom jeans
Livsstil & mode
25/05/2025
Den ikoniska jeans-byxan är idag känt som en av de mest versatila och epokgörande av klädesplagg,
som sedan 1800-talet och över det kommande seklerna har haft ett bestående, men samtidigt ett nyckfullt
inflytande och prägel över samhället. Från gruvorna i Kalifornien har byxan antagits av allt ifrån cowboys,
till Hollywoodstjärnorna, till motkulturerna i 60-70 talets västvärld. Idag har plagget mått ett kulturöverskridande
och världsomfattande spann.
Skapandet av jeansbyxan
Att jeansbyxans historia är någorlunda fragmenterad skulle inte vara helt felaktigt att tro, då det finns många föregångare och prototyper till dagens jeans. Det har länge rått osäkerhet kring byxans faktiska ursprung. Men modehistoriker och forskare har på senare år lyckats hitta spår av byxan från renässansens dagar, som påvisar att jeansens historia sträcker sig 400 år tillbaka i tiden. Historien utspelar sig på franska rivieran.
I slutskedet av 1600-talet skedde ett misstag i ett av Nîmes (Frankrike) väverier. Det var nämligen till följd av en misslyckad replikering av det populära tyget “serge” som den moderna varianten av denim-tyget tillkom. Under denna period namngavs tygerna efter faderstaden eller skaparen. “Serge de Nîmes” fick bli namnet för detta nya tyg, som vid översättning till svenska bokstavligt blir “serge från Nîmes”. Legenden säger att namnet med tidens förlopp angliserades och förkortades till dagens mer välkända namn, “denim”.
I samma veva debuterade ett nytt tyg i den italienska kuststaden Genua, där ett nytt indigofärgat bomullstyg fick stort genomslag. Sjömän samt proletariatet tog tidigt parti för det jeans-aktiga materialet och dess slitstarka natur. I och med att allt från mindre klänningar till överrockar tillverkades i materialet började termen “jeans” myntas, som godtyckligt kunde härledas till Genua. Tekniskt sett var jean och denim två distinkta tyger.
Under de kommande århundradena skulle materialet fluktuera i popularitet bland samhällets under- och medelklass. Europas överklass och societet, å andra sidan, skulle aldrig associera sig med något så samhällsklassbetingat som jeans eller denim. Lyx och flärd var för denna ringa skara av adelsmän och präster allt annat än vad jeans eller denim inbegrep. Denna uppfattning om materialet skulle bestå under de kommande århundradena, ända till mitten av 1900-talet. Det var först under detta sekel som jeansbyxan skulle få ett mer “sofistikerat” och förmånligt ljus. Men innan detta inträffade något som i mångt och mycket var avgörande för jeansens framgångshistoria – The California Gold Rush.
En amerikansk mytologi
Året är 1848; Levi Strauss lämnar Tyskland för Amerika. När han först anländer till USA blir hans första stopp den snabbt växande, relativt nyetablerade staden New York. Men efter ett kort uppehåll i staden beger han sig västerut mot Kalifornien, där ett av dåtidens mest omfattande gruvprojekt ägde rum. Men han planerar dock inte att själv bli gruvarbetare, snarare vill han öppna en butik. Inget mindre än jeans är vad han ämnar sälja, och det är precis vad han gör.
I ett pandemonium av guldgrävande påbörjade Strauss försäljningen av jeansen. Klädseln krävde slitageresistens med kraftig sömnad och tjockt, ogenomträngligt tyg. Byxorna, som kategoriseras under både jeans- och denim-kategorin, fick genom försäljningen stor framgång och blev ett basplagg bland guldgrävarna. Men den verkliga innovationen låg i träda i över två decennium, tills Strauss, i samarbete med Jacob Davis (skräddare), sökte patent på konstruktionen av en modifierad version av originalet. Denna rekonstruktion av jeansbyxan var nitad runt stresssömmarna, där originalet vanligtvis skavde mot kroppen. Tillverkad av indigofärgad denim med fickor och robusta nitar, patenterades byxan 1873 – den moderna jeansbyxan var född. Fortfarande var dock jeansen en no-go på gatan.
Detta skulle snart förändras.
The Last Chance Mine, Placer County, California, 1882.
Fotografi av Levi Strauss & Co.


Hollywood-eran & motkulturen
I realiteten blev beteckningen “blå jeans” inte specifik för jeansbyxor förrän långt senare, närmare bestämt i 50-talets Amerika. Tidigare refererades jeansbyxor vanligtvis till som “midjeoveraller” eller bara vanliga gamla overaller, och bars endast av arbetare. Sedan, på 1950-talet, exploderade denims popularitet i den amerikanska kulturen och samhället. I filmstjärnornas framväxt blev jeansbyxans roll på filmduken central. James Dean, Marlon Brando och Marilyn Monroe var några av celebriteterna som fick modellera byxorna. Jeansen gick från att ha en fördunklad och anspråkslös status till att bli exklusiva. Det var ett tillgängligt, men likväl högaktat element av den västerländska kulturen som medelklassen kunde köpa och delta i.
När tiderna förändrades var jeansens popularitet bestående. Kulturen förändrades drastiskt under 60-70-talen; bland ungdomar skedde plötsligt en strömkantring från “prim and proper” till ett samhälle där jämlikhet och jämställdhet hamnade högst upp på dagordningarna. Den amerikanska solidariteten och nationalismen gick på sätt och vis i spillror. Ungdomarna kämpade mot samhällets missförhållanden och orättvisor, upproriskhet blev det dominerande temat för ungdomskulturen, vilket gav bränsle till motkulturen. I allt detta blev jeansbyxan på sätt och vis en protest mot traditionell auktoritet och uppförandekoder. Ironiskt nog blev det som började som uppror en populär, socialt acceptabel stapelvara i den amerikanska garderoben på 1980-talet.
Marilyn Monroe as Roslyn Tabor in The Misfits (1961).
Fotografi av Eve Arnold.
Från modehusen till nutid
De europeiska modehusen motsatte sig starkt jeansen fram till 1980-talet. År 1980 poserar Brooke Shields på framsidan i en Calvin Klein-kampanj i blå jeans, som i en halvliggande pose gav de blå jeansen en ny sorts potential.
80-talet var känt för sitt glitter och glamour, dränkt i en väldig massa färg – element som jeansen agerade som en motpol till. Vad som höll jeansbyxan “up-to-date” och modern var dess tidsenliga formpassning. Jeansen fick nu en helt ny form och gestalt, en som ämnade att vara tvetydigt förförisk och lekfull.
På 1990-talet hade modehus som Versace, Dolce & Gabbana och Dior också gett sig in på jeansmarknaden. 90-talets “heroin chic”-mode och smala modeller blev det nya idealet inom modeindustrin. Följaktligen blev jeansbyxan stramare, för att ge en smal gestalt. Under 2000-talet har jeansen varit i konstant förändring och anpassning efter trenderna. Tidigt 2000-tal bjöd på en ytterst lågsittande midja (om det ens kan kallas så) och senare kontrasterande högsittande
Steven Meisel, CK One, New York City, 1994, Phillips

Följ på Pinterest
Tidskriften 2025