Tillbakablick
“Ett år av vila och avkoppling” av Ottessa Moshfegh
Livsstil & mode
05/05/2025
I juni 2018 gav Ottessa Moshfegh ut sin bästsäljare “Ett år av vila och avkoppling”, en roman om en kvinna som tar tunga sömnmediciner. Som en ung, smal, lång, vacker kvinna, nyutexaminerad från Columbia, och med ett ansenligt arv från sina döda föräldrar, är alla dörrar öppna för henne. Hon bor i en flott lägenhet på 84th Street i Manhattans Upper East Side, med en blandning av paranta kvinnor och kostymklädda män till grannar.
Hennes inställning till livet är likgiltig: dör jag så dör jag, lever jag så gör jag det. Tankarna kryllar av minnen. Jobbiga tillbakablickar till barndomen, avsnitt från uppväxten som hon helst vill förtränga, stunder som hon önskade kunde raderas ur hennes minne. Vid något tillfälle når hon en bristningspunkt: hennes fall är hopplöst, det enda som kan rädda henne är en omstart, en sorts pånyttfödelse. Ingen förstår sig på henne, ingen vill förstå sig på henne, och att betala för terapi är bara ännu en transaktion.
Och som lite av en slump, börjar hon sova allt mer. Det är det bästa hon vet. Sömnen erbjuder en befrielse. Först sover hon lite när hon känner för det. Med tiden smyger sig tröttheten på: tupplurar mitt på dagarna, hela helger, sedan på jobbet i ett förråd, till slut dygn på raken. Till hjälp behöver hon medicin, och mycket av det. I badrumshyllan växer en kollektion av sömndroger fram: Ambien, Rozerem, Solfoton, Ativan, Xanax, Zolpidem, Infermiterol, etcetera. Hon får tag på allt detta hos en tveksam kvacksalvare, Dr Tuttle, i en dammig och eklektiskt dekorerad lägenhet som kryllar av katter.
Fast i en värld där hyper-produktivitet är idealet, blir hennes farmaceutiska dvala en protest. Utan större självinsikt, tjatar Reva om att hon kastar bort sin tid och att det är självdestruktivt. Hon dyker upp med jämna mellanrum i lägenheten, alltid med nyheter om hur avskyvärt hennes jobb är eller uppdateringar om relationen som hon ingår i med en gift man, för att inte glömma kostråden från de senaste tidningsupplagorna. I viss mån är hon och Reva motsatser, åtminstone när det kommer till att hantera sina problem. Medan Reva bejakar perfektionismen och har kapitalistiska strävanden,vänder hon sig bort från just detta.
Ibland är hon nere i delit, oftast ligger hon utsträckt i soffan, vid något tillfälle befinner hon sig i en unken källare på Long Island, sedan i sitt föräldrahem. Enformighet och tristessen får än att känna sig fast i ett tomrum mellan livet och döden, distanserad från verkligheten och fast i en cykel mellan dag och natt, vaken tid och sovande. Läsningen påminner mycket om Sylvia Plaths Glaskupa -på samma gång verklig och surrealistisk.
Till slut så får hon nog av allt och alla. Och lika naturligt som djur går i ide skaffar hon sig arbetslöshetskassan och sätter sina avbetalningar på automatisk överföring. Tiden då hon är vaken flyter förbi genom att titta på skit-tv och blaskiga 90-tals-komedier. När hon börjar med starkare medicinering börjar hon vakna på konstiga platser i lägenheten med nya kläder, polaroidbilder och souvenirer från olika nattliga äventyr. Det oroar henne så pass att hon efter ett tag bestämmer sig för att genomgå ett projekt. Lägenhetsnyckeln överlämnar hon till sin hjälpreda, Ping Xi, en amatörkonstnär och talang på konstgalleriet där hon jobbade innan. Alla hennes ägodelar ger hon bort och hela garderoben går till Reva. Ping Xi får fritt fram att använda henne i sin konst, i utbyte av att han ser till att sköta underhållet. I tre månader sover hon; om hon vaknar lika deprimerad ska hon begå självmord.
Genom sitt år av vila och avkoppling, som hon själv kallar det, berättas historien om en person som vill försvinna. Vid några tillfällen frågar man sig varför hon fortfarande är vid liv. Varför hon inte bara hoppar ut ur panoramafönstret? Är det hoppet, eller rädslan för döden, eller kanske rentav Revas klyschiga citat som håller henne vid liv? Boken fick mig att skratta högt och mycket. Det är en fantastiskt skicklig reflektion kring kapitalismens produktivitetsanda, ytligheten, dess absurditet och patriarkatet. Vad jag tycker var kanske mest intressant att djupdyka i är förhållandet mellan självhjälpsdoktrinet och självskadebeteenden, något som ibland flyter samman i boken. Var gör man gränsdragningen mellan hälsa och ohälsa? Kan ohälsa och förfall rentav vara vår räddning ibland? I protagonistens fall skulle svaret kanske vara ja.
I slutklämmen av boken tar historien en vändning som är ganska oväntad och kanske inte helt trovärdig. Men trots detta fick den sista sidan mig att falla i tårar, något som händer mycket sällan över en bok. Ett perfekt sätt att knyta samman säcken! En läsning jag rekommenderar starkt!
Klicka för att: