emails i can’t send av Sabrina Carpenter

Eller, ja… Så var det åtminstone tänkt; men titeln emails i can’t send påvisar dock att så inte riktigt blev fallet. Nästan två år har passerat sedan albumet släpptes, och med en (ständigt växande och) dedikerad följarbas, öppningsnummer för Taylor Swift, en hyllad världsturne och hitlåtar som avancerar på topplistan, råder det inga tvivel om att skivan var avgörande på resan till att bli en världsstjärna. 

“So the fact that this album is now forever going to really mark that time and [serve] almost as a diary of that time in my life — I’ll never really be able to recreate and go back to that time. There’s something nostalgic about it.” Datumet är den 10 augusti 2022 och Sabrina skall snart framträda med några av sina nya låtar. Trots att hon bara gästar ett Samsung-evenemang är lokalen fylld av fans, som ser fram emot att få höra sina nya favoritlåtar premiär-spelas. De har fått vänta länge på ny musik, men vet att mycket har hänt sedan den senaste skivan: en flytt, Netflix-serien “Work it”, en turné, ett byte av skivbolag -listan kan göras länge. 

Perioden mellan 2019-2022 är minst sagt krävande för Sabrina; inte minst var hon ute i blåsväder för att ha varit inblandad i ett triangeldrama med Olivia Rodrigo och Joshua Bassett. På sociala medier blev Sabrina, efter låten “Drivers license”, utmålad som “the bad guy”. På några månader vändes hennes liv fullständigt upp och ner. Men att det skulle leda till en välbehövlig musikalisk rekreation var kanske inte något som fansen hade förväntat sig. Inte med tanke på hur hennes karriär sett ut dessförinnan. 

För när allt detta utspelade sig, och Olivia Rodrigo precis debuterat, hade Sabrina redan släppt fyra album. Hennes diskografi utgjordes av skivorna Eyes Wide Open, EVOLution, och de två akterna Singular I & II, som till låtskrivandet och produktion stagnerar i hennes Disney-persona, med marginell musikalisk tillväxt mellan 2016-2019. Perioden med “Hollywood records” var förvisso högproduktiv, men albumen är sannerligen exempel på kvantitet framför kvalitet. 

På det fjärde albumet Singular act II (hennes dittills bästa album), låter Sabrina inte känslorna få kristallisera och ta plats i de självaffirmerade texterna, som snarare faller väldigt platt på låtar som “I can’t stop me” och “Looking at me”. Dessa nummer var standarden på Sabrinas skivor fram tills emails i can’t send. Men efter ett halvt decennium av att försöka få fotfäste i mainstream-musiken, blev det minst frampressade försöket också det mest lyckade. För hennes senaste album är en helt annan femma. Carpenters emails i can’t send är inte skuret efter samma gamla utnötta Disney-mall. Skivan är hennes mest personliga och introspektiva, med bred marginal. 

Året som föranledde albumet kunde Sabrina äntligen vädra morgonluft för en verklig nystart, efter att ha arbetat och producerat under stränga tyglar i alltför många år. “I had to fight the urge to do what I normally do — cover it up with confidence — and instead just actually feel those feelings… The tolerance for bullshit in the last two years really minimized for me.” Efter en kort paus tillägger hon, “When you’re younger, it’s a lot easier to let the words and labels that people put on you affect you and become part of who you are. Once you start to rebel against that, it starts to feel a little bit scarier, but also a bit more freeing. That’s why it felt like growing pains the whole time that I was making it.” Från det att Carpenter övergick till Island Records dröjde det inte länge tills ny musik var på gång.

Redan 2021 får fansen ett smakprov på vad albumet har att erbjuda, med låten “skinny dipping”. Lyssnaren bemöts av något nytt och mer autentiskt än vad hennes musik tidigare kunnat erbjuda. “Skin”, en free-drop som föregick “skinny dipping”, lät mer som den artist som hennes följare gjorts sig bekant med -med ett ytligt försök till ett djupare budskap om hur hon skyddar sig från omvärlden och kritikerna. 

På lead singeln känns det som om Sabrina ömsar skinn och inträtt i en ny, mer avslappnad, avskalad artistisk identitet. Låten handlar om hur hon föreställer sig en framtid, eller en dröm, med två tidigare älskare utan agg mot varandra. Där känslorna är platoniska och en vänskap växer fram. Den 18 augusti delade Carpenter ett inlägg med flera kryptiska ledtrådar, som inkluderade omnämnandet av låten i raderna  “it’ll be a Wednesday”, i inläggets beskrivning, “if we could take it all off and just exist?” och “water under the bridge”. Någon vecka senare skulle hon på hemsidan skicka ett e-postmeddelande till sina fans med låtens kodifierade titel i ett meddelande. 

Den 30 augusti avslöjade Carpenter slutligen singelns omslag och releasedatum, och veckan därpå -den 9 september- släpptes låten tillsammans med en ackompanjerande musikvideo.

Släppet var polariserande och delade fansen i två grupper; man antingen gillade låten eller inte. Verserna sjunger Carpenter i en talande stil; och tillsammans med det lyriska innehållet balanserade Carpenter på en hårfin linje mellan att, å ena sidan, göra något innovativt och, å andra sidan, lite överlastat försöka vara innovativ. Låten visar iallafall att Sabrina går i riktningen mot att bli mer “singer-songwriter”, en trend som definitivt genomsyrat popmusiken de senaste åren. 

Likaså lyckas musikvideon till “skinny dipping” bra med att buteljera låtens essens. Musikvideon kulminerar i att Sabrina, i en somrigt draperad klänning, dansar fram barfota på New Yorks gator. I musikvideon skriver Carpenter brev till sig själv och lägger dem i en låda med texten “this too shall pass” och i slutet kastar hon upp breven i luften. 

Melodin är trevlig; det är svårt att sätta ord på känslan som låten ger upphov till. Det mest passande ordet är kanske nystart; en start på ett nytt kapitel i livet. En låt som bär på samma känsla är Taylor Swifts “Begin Again”. 

Uppföljarsingeln, “Fast Times”, inkluderades även i en kort snutt i musikvideon till “skinny dipping” -som lämnade fansen förväntansfulla för vad som komma skall. Det dröjde några månader innan låten släpptes. “Fast times” är en hög-tempo bossa-nova-låt med tydliga chamber-pop influencer. Låten är lite funktig och devierar på många sätt och vis från den första singeln. För dem som såg skinny dipping som ett avsteg från Carpenters tidigare soniska identitet, förde “Fast Times” fansen tillbaka till de mer välkända, poppiga trakterna. Men med ett effektfullt gitarrsolo och en medryckande refräng är låten en klar förbättring jämfört med tidigare låtar. Låten är utforskande, och inkorporerar en rad indy-lika instrument och produktionsmedel -dock är låten pop över allt annat. Hon bevisar med “Fast Times” att hon inte bara förhåller sig till ramarna, utan att hon också breddar dem. 

Spola fram till juli samma år, och Carpenter släpper nästa singel från skivan. Carpenters två föregående singlar var synnerligen bra, men “Vicious”, ett eldfängt pop-rocknummer, var på en helt ny nivå. I låttexten framgår det klart och tydligt att Carpenter i verkningarna av en relation saknar återhållsamhet eller förlåtelse; ett intryck som förstärks av den stegrande produktionen. Låten inleder i en mer tillrättavisande, artig intonation.

Den akustiska gitarren får verserna att kännas “tillrättavisande”, som ett kontrollerat utbrott. Med många av Carpenters låtar är det svårt att förutse vart melodin leder -och Vicious är inget undantag. De konstaterande texterna i verserna ger i refrängen vika för känslorna. På slutet, efter den andra refrängen, tar låten en eruptiv vändning när Carpenters röst förvrängs i skärande appell. Orden som tidigare varit uppdämda, sköljs över lyssnaren i en våg av inre monologer. Som andra låt på skivan står det tidigt klart för lyssnaren att Sabrina inte tänker dröja vid tomma ord och plattityder. 

​​“Sonically, you’re able to hear me really closely, and it’s almost like I’m narrating the story to you… This song is really narrative and personal. It’s as if I’m having a conversation. We’ve all had experiences with people we love so deeply who turn out to be different than we thought they were. It’s a really painful realization to come to terms with. A lot of times, we focus on the other side of the healing process and fail to own up to uncomfortable feelings like anger and resentment. I don’t touch on that side of myself too often, but it’s a huge part of my story over the past couple of years, so I thought it was important to start there on ‘Vicious’.” 

Redan innan skivan släpptes hade fansen, med de tre utgivna singlarna, fått inblick i den variation som albumet kunde erbjuda. Sabrinas kvalitéer som artist är många, men vad som verkligen skiljer henne från andra är förmågan att skriva med både humor och äkthet. Texterna är inte krystade med klyschor eller floskler, som ibland är fallet bland artister som aspirerar på att få “singer-songwriter”-stämpeln. Känslor behöver inte alltid vara komplext formulerade eller djupsinniga. Trots att detta är en konstform i sin fulla rätt, finns det något aktningsvärt med att kunna förmedla känslor universellt. Detta lyckas emails i can’t send med exceptionellt bra. Det kanske klaraste beviset på detta är albumets nionde spår, “Nonsense”: 

Think I only want one number in my phone

I might change your contact to “don’t leave me alone”

You said you like my eyes and you like to make ’em roll

Treat me like a queen, now you got me feelin’ thrown, oh

But I can’t help myself

When you get close to me

Baby, my tongue goes numb

Sounds like bleh, blah, blee

I don’t want no one else (don’t want)

Baby, I’m in too deep

Here’s a lil’ song I wrote (a song I wrote)

It’s about you and me (me)

I’ll be honest

Lookin’ at you got me thinkin’ nonsense

Cartwheels in my stomach when you walk in

And when you got your arms around me

Ooh, it feels so good I had to jump the octave

I think I got an ex but I forgot him

And I can’t find my chill, I must have lost it

I don’t even know I’m talkin’ nonsense

Den rytmiska poplåten valdes till fjärde singeln för albumet, efter att ha fått spridning över sociala medier. När artister skall uppvisa sin lyriska förmåga brukar det manifestera i nedtonade, “emotionella” och instrumentella ballader. Nonsense är inget av detta, och gör sannerligen inga försök till att vara det. Snarare är låten vitsig, rolig, tongue-in-cheek och framförallt: ren nonsens. Som Sabrina själv sagt vid flera tillfället är låten “oseriös”. På låtar som dessa är Carpenter verkligen i sitt starkaste element. Inte undra på att låten blev ett fenomen. 

Skivan lyckas framgångsrikt erhålla enhetlighet utan att vara entonig. Med det sagt är vissa låtar bättre än andra. Det verkar råda viss samstämmighet bland fansen om att låten “how many things” är en av de svagaste spåren på albumet. “how many things” är ett försök till en ballad, men når inte hela vägen med varken produktion eller lyricism. Spåret belyser de aspekter av låtskrivande som Sabrina fortfarande kan behöva bli vassare på. Med det sagt har låten uppammat ett semi-viralt ögonblick för stjärnan, efter att textraderna “You used a fork once. It turns out forks are fuckin’ everywhere” blev uppmärksammade som en av de bättre texterna på albumet.  

Låten “because i liked a boy” adresserar elefanten i rummet: det påstådda triangeldramat som Carpenter ingått i och den slut-shaming hon fått erfara. Förvisso nämns inga namn, men det kunde inte ha varit mer uppenbart vem/vilka låten syftar till. Vidare gör Carpenter flera insinuationer som antyder skeendena i relationen med Joshua Bassett.

I andra versen tycks Carpenter anspela på Bassett’s hjärtsvikt från 2021. “I’m not catastrophizing – Everything’s derailing – Was only tryna hold you close – While your heart was failing”, samt i de efterföljande raderna “It’s not internet illusions just – Two kids going through it” -som sätter i perspektiv hur fullkomligt urartat något så oskyldigt som en relation kan bli (och för den delen också blev). Refrängen summerar det bra: 

Now I’m a homewrecker, I’m a slut

I got death threats filling up semi-trucks

Tell me who I am, guess I don’t have a choice

All because I liked

I’m a hot topic on your tongue

I’m a rebound gettin’ ’round stealin’ from the young

Tell me who I am, guess I don’t have a choice

All because I liked a boy

Genom albumet följer lyssnaren i kronologisk ordning de olika stadierna i läkandet efter en relation. Men alla låtar är inte nedslående. Låten “Read your Mind”, en renodlad pop-låt om Carpenters dubier kring en relation, är en stämningshöjare efter Vicious, och följs av “Tornado Warnings”, ett mid-tempo-nummer där Sabrina sjunger om en destruktiv relation som hon inte riktigt kan avlägsna sig från. Berättelsen som skildras i låten är både metaforisk och bokstavlig; dels i att vädervarningen fungerar som metafor för en dåliga situationer med fel människor, och dels i att låten inspirerades av en verklig händelse: “But this was based on a true story where I was in the middle of a park on a seesaw with someone that i shouldn’t have been with and then it started to hail. And then I got a tornado warning on my phone, and ignored it. The next day I had therapy, and I completely did not tell my therapist anything because I was afraid that he was going to be mad at me.” Mötet med psykologen låg till grund för låten, i vilket hon sjunger: 

I guess maybe that’s why 

I’m lying to my therapist

I keep saying things like 

“I never saw him and we never kissed”

Now I think, somehow, in my mind

If I could convince him if he doesn’t see it

Then maybe it doesn’t exist

I think he’s onto me every time I say

“I’m over that son of a bitch”

I’m lying to my therapist

På några av spåren valde Carpenter att gå i en ny/experimentell riktning, som kanske är tydligast när det gäller “spoken word”-aspekten. Det är en teknik som Sabrina för det mesta lyckas bra med, och sätter spår i albumet: öppningslåten “emails i can’t send”, “Tornade Warnings”, “how many things” och (kanske det klaraste exemplet) “skinny dipping” för att nämna några. 

Från att grubbla över vad som var till att bejaka det som kommer, markerar låtarna “Already Over” och “bet you wanna” denna övergångsfas i relationen. Den förstnämnda är mer förlåtande gentemot hennes ex, men “bet you wanna” visar ingen barmhärtighet. Låtarna är på många sätt annorlunda, men lyckas utmärkt med att få fram sina poänger. 

“Already Over” är rak på sak och okonstlad, saknar ett intro eller ett autro utan börjar på kicken. Man blir direkt indragen i det charmiga groovet. Med ett flyktigt, upprepande riff och med en lätthet i Sabrinas röst, framträder en känsla av uppriktighet och sensualitet. Sången är väldigt nedtonad (nästan viskande), vilket sammanfaller väl med ärligheten i texten. 

“bet you wanna” är istället en kaxig “get-back”, utan medlidande och sympati. Låten belyser vändpunkten i relationen; när Carpenter frigör sig från romansens förgänglighet och hopplöshet. “bet you wanna” är ett argt farväl. 

Skivans sista låt, “decode”, är en emotionell och uppriktig skärskådning av relationen. Den andra halvan av albumet, inte minst den föregående låten “Bad for Business”, ger paus för mer lätta låtar. På spåret “decode” reflekterar istället Sabrina med ett visst avstånd från relationen.

“This one took the longest to get right. At this age, it’s really, really hard to accept anything that’s out of your control. At least for me. To be like, ‘Why can’t it just be the way I want it to be in my head?’ Being hard on myself and blaming myself for the entirety of the situation that I was going through… There’s a lot of power in being like, ‘I’m not going to look back anymore. I’m not going to question and I’m not going to wonder why. I’m just going to allow it to be what it was and now that it was meant to happen”. 

Albumet känns som ett bearbetande. Från det att pianot klingar på öppningslåten “emails i can’t send” till det att känslorna svallar upp på “decode” lyckas Sabrina orientera sig genom kärlekens berg-och dalbana, en resa som visat sig vara svårare än förväntat. Men som en vis man en gång sade: det är vägen som är mödan värd. Inget kunde ha varit mer sant i Sabrinas fall, för vad skulle emails i can’t send vara om det inte var för det tysta vakuumet av tvetydigheter och förvirring, för situationships, för farliga kärleksaffärer, för svartsjukan och -för att inte glömma – för mailen. För trots att det må ha varit så att breven aldrig skickades, får jag känslan av att meddelandet till slut nådde fram till sina rättmätiga mottagare.

Mars 2023