Den stora scenen: Digital tillvaro och förlorad autenticitet

Krönika & littaretur

22/05/2025

Från begynnelsen av nätet har allt fler delar av våra liv flyttat in i mobilen. Det som en gång var fysiska handlingar och analoga processer har digitaliserats i en rasande takt. Manicker och maskiner som vi tidigare haft användning av ligger och skräpar i någon undangömd låda, eller så blir de till samlarobjekt som påminner oss om en tid då tekniken var mer påtaglig och mindre genomträngande.

Telefonen har genomgått en metamorfos från att vara ett verktyg för kommunikation till att bli något mycket mer omfattande. Från att vara en facilitet har det, över bara några år, blivit en förlängning av livet i stort. Vi lever inte längre bara med våra telefoner – vi lever genom dem. Våra minnen arkiveras i molnet, våra relationer underhålls via applikationer, och våra upplevelser valideras genom likes och delningar.

Nu verkar det som om att de allra minsta aspekterna av vår tillvaro har ett kommentarsfält. Ingenting är längre för litet, för vardagligt eller för personligt för att bli till innehåll. Det finns idag en video eller bild för alla stunder och för alla situationer. Den minsta gemensamma nämnaren i våra liv har kunnat bli till innehåll och våra personliga hemligheter exploaterats för visningar.

Denna transformation har lett till att vårt beteende kategoriseras och märks på sätt som tidigare var otänkbara. Varje beteende har sitt namn och varje handling sin virtuella kontext. Det kanske bästa exemplet som jag kan plocka fram på rak hand är “ick”-fenomenet som trendade något år sedan (minns någon det?). Även med helt vanliga skämtvideor och memes undrar man när de minsta obetydligheterna blev så himla meta. Vi har skapat ett lager av ironi och självmedvetenhet som omsluter även de mest spontana uttrycken. Det är som om vi inte längre kan vara närvarande i stunden utan att samtidigt kommentera den, kategorisera den eller förbereda den för konsumtion, och jag är riktigt trött på det!

Jag vet inte hur många timmar det tar innan man börjar gripas av något slags existentiell ifrågasättande, men jag har nått fram dit. När man ser tillbaka på dagen och inser att man har scrollat sig genom andras upplevelser istället för att ha sina egna, när man märker att man automatiskt formulerar tweets om händelser medan de pågår, då träder denna känsla av främlingskap inför det egna livet fram.

Det känns som om att vi, kulturen, har gått miste om två mycket viktiga saker: privathet och originalitet. Ironiskt nog är det också två av de saker som kanske rentav värderas högst i vår kultur som viktiga. Vi predikar självständighet medan vi lever i ekokammare. Vi hyllar autenticitet medan vi anpassar oss till plattformarnas logik. Hyllas gör man dock bara när man är privat men synlig nog, avantgarde men inte riktigt och originell men fullständigt normal. 

Kanske så hämtar vi bara våra referenser från fel ställen. Det är min gissning. Det finns en längtan efter äkthet som växer sig starkare ju mer artificiell vår omgivning blir. Kanske handlar det om att återta kontrollen över våra egna narrativ, att tillåta oss själva att ha tråkiga stunder utan att dokumentera dem, att utveckla åsikter utan att omedelbart söka validering för dem.

Det är inte en fråga om att förkasta tekniken helt, utan snarare om att utveckla en mer medveten relation till den. Att komma ihåg att vi är människor först och användare sedan, och att den viktigaste publiken alltid är oss själva.

TIDSKRIFTEN 2025