Efter 15 år håller Black Swan oss fortfarande på tårna

Få konstformer kräver samma träning som balett gör för att bli bra. För de som är skickliga blir kroppen ett instrument genom vilket allt kan förmedlas, och för en prima ballerina kan bara några få armrörelser vara nog för att uttrycka djup sorg och mättad kärlek. 

Om det är någon som kan snurra sig genom känsloregistret är det Nina Sayers. Som dansare är hon näst intill perfekt. Hon lever för att dansa och spenderar nästan all sin tid bakom kulisserna på ett balettssällskap i New York, där stenhård konkurrens, självdisciplin, urskillningslös perfektionism och en hel del missunnsamhet sitter i väggarna. På nätterna drömmer hon om att dansa dubbelrollen som Odile och Odette i Svansjön, mer känt som den vita och svarta svanen. När den nya säsong inleds, och den tidigare ballettdrottningen Beth tvingas i pension förstår Nina att tiden är inne; det måste vara hennes tur nu, hennes tur att breda ut sina vingar och flyga. 

På uttagningen är hon som skräddarsydd för rollen som vit svan; hennes framtoning är graciös, stegen fjäderlätta och skönheten glasklar. Men som den svarta svanen Odile blir hon hårt kritiserad för att vara näst intill för perfekt. Och om man inte vågar ge sig hän blir föreställningen tråkig, menar regissören. Rollen är nära att gå till en annan dansös på akademin, då Nina kommer vädjandes till regissörens kontor. När hon i nästa stund blir antastad av honom, gör hon något oväntat: hon biter till. Chocken är ömsesidig, men snart har Nina sprungit därifrån. Istället för att straffas så händer något oväntat. Nina får rollen. 

Det blir början på en berättelse om konstnärskap och om hur allt har sitt pris. Isen är tunn där hon trippar fram och håren på kroppen blir tillslut till vassa, mörka fjädrar. Vi blir vittnen till historien om en person som faller samman och på samma gång skiner in i det sista; någon som gör allt för att bli perfekt. 

“Black Swan” blandar fantasi med verklighet genom att berättelsen helt och hållet skildras ur den alltmer förvirrade huvudpersonens perspektiv, Nina. Redan från början står det klart att hon har stora problem. Hennes rum ser normalt ut (för en tolvåring), hon bor i en liten lägenhet tillsammans med sin överkontrollerande mamma, har en svår ätstörning och har egentligen inga riktiga vänner. 

Filmen berör ämnen om inre konflikt, besatthet och människans fallbarhet, med ett bildspråk som i många fall kommunicerar mer än orden. Black Swan kan kokas ner till en metafor: konflikten mellan den oskuldsfulla vita svanen i Nina, och hennes framväxande, anspråksfulla svarta svan.

Nina, såväl som de andra ballerinorna, försakar sina mänskliga sidor, saboterar för varandra, svälter sig själva, tränar orimliga timmar och skyr inga medel. Allt för att nå idealet som prima ballerina. I Ninas ögon är alla hennes fiender eller motspelare: den svartsjuke mamma Barbara, den lömske rivalen Lily, en spöklik föregångare och en krävande balettdirektör. Den kanske mest framträdande av dessa är Lily, som i filmen blir representativ av Ninas inre svarta svan. På samma gång en destruktiv kraft och en drömsyn. Genom filmen drabbas Nina av allt tätare vanföreställningar tills gränsen mellan dröm och verklighet mer eller mindre är helt utsuddad. 

Men precis som i balettklassens spegel kan hon aldrig undkomma sin egen reflektion, förrän den slutligen skär rakt igenom henne. När hon yttrar filmens avslutande ord ”I felt it, I was perfect” är det inte med sorg i rösten, omvänt verkar hon nästan till freds med sitt öde. För på bekostnad av sitt liv har Nina äntligen blivit perfekt. 

När allt kommer omkring är “Black Swan” en berättelse om en modern kvinna i en modern värld, en som klär sig efter trenderna, tar tunnelbanan hem på kvällen, och som ibland går ut och festar. Men vad filmen åskådliggör är känslorna som vi alla, oberoende av vilka vi är, kan relatera till: ensamhet, svartsjuka, glädje, stolthet. Bakom det vitmålade ansiktet och fjädrade kostymen är Nina Sayers trots allt bara en person som vill vara bra, om bara tillräcklig. 

Black Swan speglar film när den är som bäst; lika mycket skrämmande och obehaglig som beundransvärd och magisk.