Anti av Rihanna
Omslaget för ANTI, Rihannas åttonde och senaste skiva, består av en flicka. Bakom en blur-effekt och blodstänkt duk uppfattas hon som malplacerad; osäkert poserande och distanserad från åskådaren med en krona för ögonen. Punktskriften som täcker omslaget avkodar ett meddelande: “I sometimes fear that I am misunderstood. It is simply because what I want to say, what I need to say, won’t be heard.” Orden är hämtade ur en dikt av Chloë Mitchells, och utgör på sätt och vis tesen för skivan: missförstånd, ensamhet och frustration.
Det är först efter att musiken börjar spela som lyssnaren kan se bakom lagren av effekter och utsmyckningar. Med en fokuserad approach blir musiken mediet för vilket Rihanna gör sig hörd.
ANTI, 28 januari 2016, skiljer sig från hennes tidigare diskografi. Ett skäl till detta kan vara att Rihanna, på många sätt, saknade en artistisk ambition dessförinnan. Det resulterade i sju, smått hafsiga, album med några mega-hits från och till. Men efter att Rihanna pre-releasat några urklipp från det kommande albumet [ANTI] 2015 var det uppenbart att hennes artistiska vision hade förändrats.
Låtskrivandet är en ögonblicksbild av Rihannas tankar: impulsartat och oförtäckt när hon sjunger om att röka sig hög på interluden “James Joint”, om sexualitet och begär på “Yeah, I Said It”, om destruktiva relationer på “Woo” m.m. Ibland kan denna ofiltrerade förhållning till musiken ta lyssnaren med överraskning, dock utan att kännas framtvingat.
“Consideration” introducerar albumets soniska stämning och framförs över en bultande bas med ett glitchade hiphop-sound, som bistår Rihannas och SZA:s lite hoppiga sång. Rihannas skarpa röst balanseras perfekt av SZA:s fjäderlätta.
På “Kiss it Better” vädjar Rihanna till ett ex att ta tillbaka henne, om bara en natt. “What are you willing to do? – Oh, tell me what you’re willing to do – (Kiss it, kiss it better, baby)”, upprepas i refrängen, och i verserna sjunger hon med eftertryck “Man, f- your pride – Just take it on back, boy, take it on back, boy – Take it back all night -Just take it on back, take it on back”. Instrumentalt utgörs låten av en luftig elgitarr-slinga och mjuk R&B-bas.
Efter “Kiss it Better” följer den karibiskt inspirerade lead singeln “Work” med Drake. Över en slinkig produktion harmoniserar Drake och Rihanna. I refrängen upprepas “work”, som ger låten ett slags festsammanhang -kanske inte nödvändigtvis låten som skulle spelas på klubben, men kanske på förfesten. På albumets andra singel “Needed Me” sjunger Rihanna över en fräsig och mörk hook. “Needed Me” har kanske inte riktigt samma replay value som “Work”, och tappar lite i energi in på slutet.
Mellan “Work” och “Needed Me” finner vi två atmosfäriska mid-tempo-spår: “Desperado” följt av “Woo”.
Tematiskt har låtarna vissa saker gemensamt, kanske huvudsakligen längtan efter förändring och frihet i/utanför relationen. Med “Desperado” uttrycker Rihanna en vilja till att komma bort och rymma från verkligheten, samtidigt som hon är fast i denna värld i vilket hon inte kan finna sig själv i. “Woo” berättar en annan berättelse där hon snarare försöker frigöra sig ifrån en person. Båda låtarna saknar en tydlig struktur -resulterande i en viss långrandighet. Alltjämt lyckas “Desperado” bättre än “Woo”. Bakom distade gitarriff och ekande bakgrundvokaler förlorar Rihannas röst lite av sin kraft på “Woo” -en förutsättning för att lyckas med ett spår som detta.
“Yeah, I Said It” är ett av albumets kortaste spår, och är en välbehövlig paus efter “Needed Me”. På låten går det att ana en mjukare sensualitet hos Rihanna, som innan bara snuddades vid. Det förhållandevis korta spåret följs av albumets längsta låt, “Same Ol’ Mistakes”. Kanske så är cover en mer passande rubricering, då låten är skriven, producerad och (till originalet) framförd av Tame Impala [“New Person, Same Old Mistakes”]. Låtens mästerliga psykedeliska hiphop-produktion är som skräddarsydd för ANTI, och jag vill hävda att hennes version är snäppet bättre. Hon sjunger om att befinna sig i en ständig cykel misstag, felsteg och misslyckande med en inlevelse som varken känns tillgjord eller själlöst. Det är en klar höjdpunkt på albumet.
Efter alla techno-produktioner når vi till slut fram till några av albumets mer nedtonade och instrumentala låtar, med “Never Ending” först på tur. Låten (likt många av låtarna på albumet) handlar om svår kärlek, i detta fallet hur hon inte kan hitta sig själv i upplösningen av en relation. Rihannas sensuella framförande till den nästan cykliska melodilinjen införlivar låten med mycket känsla. Men det är först på albumets elfte låt som Rihanna verkligen skiner. “Love on the Brain” blandar blues, soul, R&B och pop på i en atmosfärisk ballad. Om Rihanna har låtit lite slapp och platt på andra låtar, så bevisar hon med “Love on the Brain” vilken otrolig talang hon besitter. Över 3 minuter, 44 sekunder skiftar Rihanna sömlöst mellan låga viskningar till höga noter fläckfritt och med stor intensitet.
Albumets sista två låtar förlorar tyvärr lite i energin som byggts upp med de tre föregående låtarna. På “Higher” låter Rihannas “raspiga” noter mer som kvävda skrik, vilket gör interluden lite svårsmält för min del. Albumet avslutas med pianoballaden “Close to You”. Låten lämnar lyssnaren halvt om halvt förvirrad, då dess ganska “svaga” budskap är lite otillfredsställande. Låten ämnar att uppvisa sårbarhet och sensualitet -en ansats som fallerar lite på ett album som ANTI. Istället för att lyssnaren bemöts av den ibland mörka, lite intransigenta, men framförallt färgstarka ANTI-personan, upplevs “Close to You” som lite menlös på albumet. “Love on the Brain” hade nog varit ett bättre avslut.
Ljudbilden som ANTI målar upp blandar suddiga konturer med skarpa kontraster. Framträdandena hoppar mellan att i ena stunden vara oentusiastiska och likgiltiga, till att i andra stunden svälla upp i helhjärtad ingivelse. Detta kan hur som helst vara avsiktligt, och musiken lider ingen brist på personlighet. Rihanna har en karisma som få besitter, och rösten ger en artistisk och sonisk kontinuitet.
Och om det inte var självklart innan, har albumet cementerat hennes status som både artist och visionär av första rang. Musiken är framförallt både talande för personen Rihanna, och superstjärnan Rihanna -med en balans av personlighet, kvalitet och budskap som vittnar om en enorm skicklighet.